Länk till Galleri Thomas Wallner

Dokumentation från utställningen finns som slideshow längst ner på sidan!

---------------------------------------------------------------------

Skrivet om Den Kritiska Gränsen i pressen:
Sydsvenskan 20 dec 2013 Med modet att ta sig an vår tid
Ystad Allehanda 17 dec 2013 Med barnet som budbärare
Kvällsposten 14 dec 2013 Ella Tillemas konst - stark och träffsäker
OMKONST 5 dec 2013 Medan Vi Faller

---------------------------------------------------------------------

Presstext:

Ella Tillema föddes 1983 i Stockholm och är nu bosatt och verksam i Malmö. Hon tog sin magisterexamen i fri konst vid Malmö Konsthögskola 2010 och har sedan dess ställt ut flitigt runt om i Sverige, bland annat på Dunkers Kulturhus, Borås Konstmuseum och Ljungbergmuseet. Ella Tillema arbetar med figurativt oljemåleri men gör ibland avstickare med exempelvis musik eller screentryck. Förutom att visa helt nyproducerade målningar blir vernissagen även releasefest för Ellas femte pamflett FRAMTIDEN.

Nedan skriver Thomas Millroth om hennes nya målningar.

Svart är en färg som både döljer och avslöjar, tänker jag inför Ella Tillemas nya målningar. Den kan vara vägen till en poeticitet i bilden. Samma kunde sägas om vitt. De kan vara två poler i ett ganska banalt plus och minus-förhållande. Men de kan också vara delar av en subtil höjning av ljus-mörker-förhållandet över den vanliga konstaterande skildringen. Ella har tre nya målningar med samma unga flicka. Hon sitter först på en ljus yta, där röd färg stänkt runt henne som på en spontanistmålning. Ur den röda virveln skriver flickan en text, som handlar om liv och död. Den röda färgen har, som Ola Billgren en gång påpekade, en röst som talar om aggression och kärlek, mörker och värmen, blod och ljus. Den är ett språkrör, vilket den lilla flickan har insett. Färg används icke som signal eller dekor av en konstnär som kan – Ella kan! - , den är en levande, formbar kropp. Det gäller i ännu högre grad i den andra målningen med den lilla flickan, som nu har rest sig upp och betraktar de ringlande röda linjerna och en ny text medan den svarta färgen växer som en skymning. Utan att släcka; den är varm. Och i den sista målningen står flickan naken och ser ut att måla sig själv svart. Hennes kropp lyser av varma rosaröda toner, vilket tänder svärtan. Mörkret tänds. Kanske hon inte målar sig svart? Kanske hon målar sig fram ur mörkret. Färgens poeticitet. Och skimrande djup. Svart är ingen yta det är det närmsta vi kommer ett glänsande rum. Ella Tillema behåller gåtfullheten, dualismen, där den röda färgen dröjer som aningar både i det svarta och flickans hud – spänningen mellan blod och ljus.

I alla Ella Tillemas nya målningar är det barnet som ser och den vuxne som berättar. Naturen är tät, mörk och ogenomtränglig som i en romantisk skräcksång. Men också här i det jordiga färgskimret smyger rödaktiga toner in. De smeker som ljus över stenarna, de får trädens stammar att glöda. Detta är mer än en berättelse om någon tidpunkt på dygnet. Det är en roll för färgen att skapa stämning.

Ella Tillemas målningar är figurativa; men, märk väl, också det är en sorts abstraktion i förhållande till världen. Det typiska för dessa målningars passion, känsloliv, poeticitet är bundenheten vid ett socialt, politiskt, samhälleligt förfall. Det krävs ett genomarbetat skiktmåleri för att kunna undersöka alla känslomässiga lager i den situationen. Här finns en kännbar mänsklig skörhet, som ger relief åt de figurer som verkar litet vilsna i både naturen och det samtida landskapet.
Bilderna har en frånvändhet, som inte är att förväxla med stillhet. De absorberar tiden. Och det är också ett sätt att icke tala väl om världen, men att utfråga den.

Thomas Millroth, november 2013

 

 

 

 

 

 

 

En Miljon Kronor